Vägen till Det goda hundägarskapet

Planering och tankar – från början… jag ville bli hundägare!

Jag höll på att rehabilitera mig från en mycket kraftig utmattning. Min kropp var helt enkelt utbränd. En av symtomen var den extrema tröttheten. Den tunga känslan i kroppen och den ständiga bristen på energi.

Jag var sjukskriven och hade möjlighet att vila. Och det gjorde jag massor. Jag sov mycket men var aldrig utvilad. 

Men någonstans i denna vila så tänkte jag att en hund skulle kunna hjälpa mig så min rehabilitering skulle gå snabbare. Ja du hör, snabbare. Suck trots att jag var så sjuk så ville jag skynda på min rehabilitering. Jag har lärt mig att det går inte. Det tar den tid det tar.

Men, jag hade tillräckligt med energi för att starta processen med att bli hundägare. 

Och så här började allt...

Jag hade planerat att bli hundägare under en längre tid och nu hade jag kontakt med en förening som omplacerar hundar som kändes bra för mig.

Tidigare hade jag på egen hand ringt på olika typer av annonser och ensam behövt ta beslut och ansvar. Det kändes så osäkert och otryggt.

En av annonserna som jag ringde på var en liten blandras som behövde nytt hem. Personen som jag pratar med säger att hunden bott i en bur hela sitt liv och biter barn så den var nog inte så lämplig för just min familj. Jag minns att jag tänkte; konstigt? Men sen släppte jag det just då. Det var först när jag själv utbildande mig som detta samtal kom upp till ytan igen. En vuxen hund som bott i en bur och biter barn… men hjälp, stackars lilla vovve. Den behövde verkligen komma ifrån sin flock. Men det blev inte jag den gången vilket var tur för jag hade inte klarat av det trauma som den hunden hade då. Nu idag hade jag varit mer trygg i det men det hade inte varit något som var lätt ändå.

 

En annan annons som jag ringde på var en 8-månaders hund som bodde långt ifrån mig. Det var en annons som verkligen tilltalade mig och en ras som jag tyckte om. Vi pratade länge och väl och fick en god kontakt. Jag kände hur min puls höjdes och hur jag började närma mig ett beslut. Men i slutet så säger ägaren att den bitit deras barn vid flertal tillfällen. Det gjorde mig orolig och jag kände att det inte var en hund som passade in i min familj där min yngsta då var 9 år. Nu idag vet jag att en hund som bitit har troligen blivit pressad eller inte blivit respekterad. Även i detta fall så var det bra att jag inte tog beslutet att ta över denna hund till min familj för då hade vi inte kunskapen om hur man kommunicerar med hundar på deras språk. Vi hade gjort problemet större och hunden hade fått en otrygg start hos oss. Den hade troligen fått flytta igen för att vi inte förstod vad som pågick i hunden.

Mitt sökande fortsatte och när jag ringer föreningen Hopp så får jag en trygg känsla. Det var precis den känslan jag behövde känna för att gå vidare. Då var det någon annan som tog över ansvaret i att söka rätt på hunden som passar just vår familj.

Jag minns hur jag blev intervjuad om mig och mitt liv. Nu måste jag vara bra. Jag skärpte alla mina sinnen och berättade hur bra min familj var och vilket bra liv en hund skulle få hemma hos oss. Jag var helt utmattad efter första samtalet och det enda jag kunde tänka på var; hoppas jag blir godkänd!

Det blev jag och processen gick vidare. Men det tog tid. Mina inre tankar sa att jag nog ändå inte blev godkänd för då hade de ju hört av sig. Varför hör de inte av sig? Jag var så otålig. Jag vill ha en hund NU! Längre än så tänkte jag inte. Eller jo det gjorde jag. Jag så framför mig hur jag skulle leva med min nya hund. Långa härliga promenader och mysiga stunder tillsammans varvas med träning och uppfostran.

Till slut tar jag mod till mig och ringer föreningen igen. Jag känner mig osäker och är beredd på att de ändå tycker att just vi är olämpliga för att ta över en hund via dem. Min första tanke då var alltid att det var något fel på mig. Min självkänsla var låg men min drivkraft att bli hundägare var hög.

Jodå, jag är fortfarande med i deras lista men rätt hund har inte dykt upp ännu. Jag tackar och fortsätter att vänta.

Så kommer det där viktiga samtalet… Jag ligger i min säng och vilar vilket jag gör ofta för att klara av mina dagar.

  • Hej det är x från föreningen Hopp. Vi har nu en hund som skulle passa er familj. Han är Border Collie/ Golden/ Labrador. 10 månader. Så söt och snäll men understimulerad. Är ni intresserade av att träffa honom?
  • Ja, ja det vill vi gärna. NÄR? jag sätter mig upp i sängen och blodet rusar i kroppen. Behärska dig Mervi. Behåll kontrollen nu. Var lugn och sansad och lyssna på den som du pratar med.
  • Så bra, då ska jag prata med familjen som har honom och berätta om er.
  • Tack så mycket. När kan vi träffa honom?
  • Jag återkommer till er.
  • Ok, tack!

Väntetid igen. Alltså timmar förstå jag men när det går dagar så blir mitt tålamod utmanat. Hur är det möjligt att det tar sådan tid?

Men till slut så får vi ett datum då vi ska få träffa hunden som är handplockad för just vår familj. Åh vad spännande och nervöst. Tänk om det är vår nya hund, tänk om!

Vi har nu fått ett datum då vi ska få träffa hunden. Nu gäller det att vara smidig så ingenting faller under vägens gång. Datumet som vi får är när min sambo och son är bortresta på grund av hockeyturnering eller match eller vad det var. Så de kan inte följa med och träffa hunden. Men jag och mina flickor fixar det. Problemet var bara att mötet skulle ske söder om stan alltså Stockholm. Jag har så jobbigt att köra bil och lider av panikattacker ofta och mycket. Hjälp nu har jag startat processen och nu MÅSTE jag fullfölja den. Mina panikattacker ökar när jag har någon i bilen även om det är mina egna barn. Men nu hämtar jag kraft och bestämmer mig för att åka denna resa så vi får gå vidare i processen med hunden som vi gärna vill ha.

Oj, vad jag fick kämpa för att klara av att köra bilen. Min hjärna var i så högvarv så jag kunde inte tänka. Vi åkte i mycket god tid för tid är något som jag alltid behöver. Att vara pressad på grund av tid klarade jag inte av.

Vilken tur att vi åkte hemifrån med timmar till godo för vi åkte fel om och om igen. Hamnade på samma plats flera gånger men till slut så tog mina flickor över vägbeskrivningen och vi kom vidare. Jag kände så stort ansvar så jag blev blockerad. Jag kunde inte tänka. Det enda som pågick i mina tankar är att jag måste klara detta, jag måste!

Vi kommer fram i tid, till och med en stund innan. Jag hinner landa i någorlunda trygghet med tanken att vi kom i alla fall hit. Men redan nu började tanken om att vi ska hem också. Hjärtat slår, pulsen är hög. Jag vill bara vila. Jag vill bara att någon tar bort mitt ansvar. Men just där och då var det inte möjligt. Jag hämtar kraft och jag lägger på mitt trevliga ansikte och döljer den oro som jag har i kroppen. En oro som ständigt nosar på panik.

Jag kommer snart att möta hunden som förändrade mitt liv! 

I nästa del ska jag berätta mera. Hoppas du vill följa med på den resan. Dela gärna med dig om hur du blev hundägare. Berätta om de små stegen som är så viktiga. Starten...

 

Leave a comment

Please note, comments must be approved before they are published